En Kåsa Kaffe - Fjällen

ETT BLOGGINLÄGG FRÅN VÅR VÄN "EN KÅSA KAFFE"

Fjällen

Där hittar jag mitt lugn. Finner ro. Tittar ut över det som känns som en oändlighet och inser att det inte är en slump att det är dit jag helst åker när jag är ledig.

Nu senast var det en efterlängtad ripjakt och, det här är viktigt, det var inte för jaktens skull. Den är bara anledningen, eller ska jag säga svepskälet, för att turen ska bli av. Det är nästan som ett sätt att lura sig själv lite. För jag har svårt att planera en tur utifrån självändamålet att göra en tur. För mig behöver det finnas ett mål och oavsett om det är en fjälltopp, jakt, bärplockning eller fiske så behöver jag något som får mig att göra det lite obekvämt för det är då jag njuter som mest.

Ripjakten gör precis det. Den tar mig, om jag låter den, på stigar jag inte hade tagit annars och det är då jag får uppleva platser som jag lätt hade kunnat passera om jag inte haft det syftet.

Jag har planerat den här vandringen, tillika jakten, ganska länge. Jag och mina två kompisar skulle, någonstans i Offerdalsfjällen, vara ute i fyra dagar med hyfsat lätt packning och bara vara. Förhoppningsvis med turen att hitta igen några ripor men mest med målet att få uppleva de här fjällen och verkligen ha tiden att komma till ro.

Det här med tiden är en nyckelfaktor, jag upplever ofta att det inte är förrän dag två som det börjar hända saker i mig. Första dagen går av bara farten, ofta finns det ett mål för tältplatsen och dit ska man komma. Fort. För precis som hämtningar på förskola och skola, vardagsmiddagar och tvättberg ska hanteras i ett rasande tempo för att hinna nästa grej så blir första dagen på fjället likadan. Åtminstone för mig. Den här gången var inget undantag utan vi strävade på mot tänkta plats, jagade, gick och åt. Allt skulle betas av för att nästa grej skulle hinnas med. Dag två är det redan annorlunda. Frukosten äts i något makligare tempo, ljuden är lite tydligare och vyerna än mer vidsträckta. Samma sak varje gång. Det är dag två det börjar hända saker.

Jag har nämnt vyerna redan men egentligen tror jag att det handlar om något annat och det är att känna sig liten. Riktigt ruskigt väder kan göra samma sak med mig som fjällens oändlighet gör, även det får mig att känna mig liten och att jag är där ute på fjällens villkor.

Dag två under vår jakttur så gick vi mellan en liten tjärn upp på kalfjället i nordlig riktning mot fjället Himmelsraften. Ett fjäll som inte bara har ett mäktigt namn utan också en brant mäktig fjällsida som stupar ner mot sjön Stora Mjölkvattnet. I den riktningen skulle vi vandra och det tog oss genom en stor och vidsträckt dal mitt uppe på kalfjället, en dal som vi något skämtsamt började kalla för ”dödens dal”.

Det var så oerhört kargt. Med endast stenrösen och lite ljung så långt ögat nådde var det nästan ogästvänligt men ändå makalöst vackert. Där, mitt ute på fjället så känner jag det. Känslan av att vara liten och jag älskar det!

Målet för dag två var att ta oss upp till fjällsjön Skulkienjaevrie, eller kort och gott ”Skolken” som jag är uppvuxen med att den kallas. På vägen dit jagade vi oss framåt tills vi hittade en tältplats med utsikt över Korsvattnet. Vår tidiga plan att gå över och via Himmelsraften fick vi ändra då dimman och ruskvädret drog in under förmiddagen och sikten blev så pass dålig att det inte kändes säkert.

Vi slog upp tältet, lämnade packningen och gjorde en eftermiddagstur upp till Skolken. Vädret var vid det laget visserligen ganska uselt så jag får nog planera in ett besök till nån gång när sikten är god men det var häftigt att komma dit! Även om det bara handlar om ett par mil från parkeringen nere i Tvärån så är det tillräckligt långt för att känslan av att det inte är så många människor som gått här ska infinna sig. Det tycker jag är häftigt!

Efter ytterligare några timmar kom vi till slut tillbaka till tältet, trötta och blöta in på skinnet och när vi skrattande satt på liggunderlagen och beklagade oss över vädret sa jag att ”det är sånt här som gör att man känner att man lever”. Det är den där fjällkänslan. Att vara där och då. Mitt i upplevelser och strävan. Det är precis den känslan som lockar mig till fjällen gång efter annan.

Turen fortsatte med blandat väder och upplevelser men dag tre är man liksom inne i det. Då har det vägt över till något annat och det är nästan så att om det sen blir en eller tre nätter ytterligare spelar ingen roll.  Då har jag fått triaden av fjäll som jag är ute efter. Lugnet är där, oändligheten är där och strapatserna är där. Som en motpol till livet på något vis. Nu inbillar jag mig inte att livet var bättre förr, det var det inte, men jag kan med ett mått av romantiserande ändå läsa ”I marsfjällets skugga” av Bernard Nordh och samtidigt höra min mammas ord från förr ”man skulle ha bott i en kåta på fjället”. 

Det är på något vis lättare när tillvaron handlar om så fundamentala saker som nästa mål mat, ved och skydd för natten. Då kan jag släppa andra saker och koncentrera mig på bara det. Kanske är det vad som ger fjällen sin dragningskraft. Att vi får komma dit på besök och leva enkelt men strävsamt bara för en dag eller tre när helst vi behöver koppla ur och hämta kraft.